Fuck!!

 Karin vände sig mot väggen och försökte somna om. Hon kisade med ögonen och såg att väckarklockans röda siffror visade 06:33. Klockan skulle tuta och bröla och skrämma henne om mindre än en halvtimma. Det skulle ta nästan två timmar från att hon gick upp till att hon klev in på arbetsförmedlingen. Så, att gå upp vid sju var nödvändigt för att hinna till mötet vid nio med den alldeles för hurtiga och hårt sminkade och blonda kontaktpersonen Karin hade på förmedlingen.

  Vid förra mötet hade Eva, kontaktpersonen,  luktat billig parfym i alldeles för stora mängder, tänkte Karin. Och hon var alldeles för snygg. Karin kände sig alltid gammal och sliten när hon träffade Eva. Det var orättvist tyckte Karin. Att känna sig så gammal redan vid fyrtioett. Eva sprutade av energi och glädje, precis som Karin gjort. Innan hon blev av med jobbet för fem års sedan  och innan Stig lämnade henne för där blonda polska slampan han bedragit henne med. Varje möte med Eva var en smärtsam påminnelse om den person Karin en gång varit.

  Det var omöjligt att somna om. Klockan hade rört sig till 06:38. Karin ville verkligen inte tänka på Eva, slampan eller Stig. Hon hade nog med sig själv och att försöka hitta ett jobb. Hon visste att Eva skulle se lite irriterad ut när hon berättade att hon inte sökt mer än två jobb den senaste veckan. Hennes senaste jobb som städare hade inte fungerat alls, och redan efter två månader var hon tvungen att sluta. Ryggen och armarna räckte inte till.

  Hon saknade sitt jobb på dagis. Det jobb hon blev av med när hon alldeles för många gånger luktade sprit på morgonen när föräldrarna lämnade barnen. Spriten som hade hjälpt henne att hantera ilskan hon hade mot Stig och polskan.

 06:47. Karin funderade på att ta bort larmet och försova sig. Då skulle hon inte behöva träffa Eva på en eller två veckor. Hon skulle också slippa duscha och sminka sig. Hon kunde sova några timmar till och sen åka ner till centrum och kanske besöka Bingohallen. Där fanns det alltid vänner och polare att prata med. Igår hade hon blivit bjuden på både vin och öl, men tackat nej. Idag skulle hon tacka ja om hon fick chansen.

  Vårsolen lyste och små dammkorn dansade som miniatyrälvor i ljusstrålarna som bildades mellan persiennbladen. Damm är vackert, tänkte Karin. Tänk att få dansa och inte ha några bekymmer om jobb eller framtiden.  Långsamt som en väldigt gammal elefant sträckte Karin ut högerarmen och försiktigt drog ut sladden till klockan. 06:57 var det sista budskapet från maskinen den här morgonen.

  Karin tittade upp mot dammet en sista gång och log. Hon kunde redan nu känna den svalka och lindring som det ljumma vinet skulle skänka henne senare.