Blubb blubb blubb ....

"Jag brukar gömma nyckeln i brunnen så det är svårt att hitta för eventuella tjuvar. Du ser flötet vid ytan. Ha så kul."

Catarina kände inte igen handstilen på Post-It-lappen. Det borde varit hennes mamma som skrivit lappen, men det såg inte ut som hennes stil. Det var också lite märkligt att hon säger att hon brukar gömma nyckeln i brunnen. Catarina kunde inte minnas att hon brukade göra så, men det var länge sen hon var vid deras sommarstuga. Lappen hade legat på köksbordet i stora stugan och nyckeln gick till gäststugan som låg femtio meter in i en skogsdunge. 

Catarina hade längtat efter den här helgen länge och var trött efter den långa tågresan från Stockholm. Hon ville bara kasta in väskorna i gäststugan, slita av sig kläderna och kasta sig i sjön. Sjön som egentligen var alldeles för kall nu i oktober.

"Jävla mamma", tänkte hon. "Varför gömma nyckeln här nu. Just den här gången."

Hon kunde inte se flötet i brunnen.  Vattnet speglade förrädiskt och lockande den blå himmeln. Hon bröt av en gren från en björk. Plockade bort alla löv och bröt bort de minsta grenarna.  Grenen blev lite fört kort, men när hon lutade sig över brunnen kunde hon med grenen peta undan löven för att leta efter flötet.

Alldeles för sent hörde hon de snabba och tunga stegen som rusade på henne bakifrån. Skinnhandskar höll för hennes mun och ögon och två snabba händer band ett rep runt smalbenen. Hon kunde inte skrika och hon kände ett tredje par händer som tog hennes händer och bryskt böjde dem bakom ryggen för att snabbt bli fastlåsta. Det ritschande ljudet lät som om något låste ett kraftigt buntband runt hennes handleder. 

Nu kom rädslan. Luften hon sög via näsan räckte inte till. Händerna höll fast henne alldeles för hårt.

En hand mot hennes nacke tvingade ner huvudet i brunnen och händerna som hållit för ögonen opch munnen släppte greppet. Med böjd kropp kände hon hur hon hennes fötter lyftes upp och sekunden senare trycktes hon ner i brunnen med huvudet först. 

Catarina sjönk en bit. Händer höll fast benen och i den trånga brunnen kunde hon inte röra sig. Det gick inte att hålla andan i det kalla vattnet. Hon öppnade munnen och sökte luft - men drog in vatten. Det bubblade konstigt, tänkte hon.

Hon böjde upp huvudet, skrapade i pannan i brunnsväggen och såg ljuset ovanifrån. Hennes sista tanke blev "Härifrån är inte himlen blå"