lördag 9 februari 2013


Hon satt gränsle över stolen, armarna hängde längs sidorna och hon satte hakan på stolsryggen. Hon var fortfarande solbränd om kinderna sedan vintersemestern. Axelbandet gled allt längre ner på axeln. Hon bet ihop käkarna, blundade och tog ett djupt andetag.

Hon väntade på smärtan som skulle uppstå i ansiktet. Hon hörde hur han andades tungt och hon kunde känna den fräna lukten av hans svett. Hon hoppades att han bara skulle slå henne med knytnäven den här gången. Ögonbindeln satt hårt och pressade mot ögonen. Hon försökte tänka på sommardagar och hallonsaft, men spände sig i väntan på slaget.

Det kom inte något slag. Det kom inte ens någon svordom. Han hade fått nog. Han hade fått nog av henne, den bisarra leken och allt. Han spände hanen med ett klickande ljud. Lyfte pistolen mot hennes panna och innan hon förstod vad som skulle hända gjorde hans pekfinger jobbet. Hon hörde aldrig smällen. Hennes drömmar, hjärna och blod rann sakta ut genom hålen.

Hanen spändes en gång till och rummet fylldes åter av ljudet från pistolen. Pistolen nådde golvet innan hans döda kropp gjorde det. Leken var över. För alltid.

onsdag 6 februari 2013

Fuck!!




 Karin vände sig mot väggen och försökte somna om. Hon kisade med ögonen och såg att väckarklockans röda siffror visade 06:33. Klockan skulle tuta och bröla och skrämma henne om mindre än en halvtimma. Det skulle ta nästan två timmar från att hon gick upp till att hon klev in på arbetsförmedlingen. Så, att gå upp vid sju var nödvändigt för att hinna till mötet vid nio med den alldeles för hurtiga och hårt sminkade och blonda kontaktpersonen Karin hade på förmedlingen.
  Vid förra mötet hade Eva, kontaktpersonen,  luktat billig parfym i alldeles för stora mängder, tänkte Karin. Och hon var alldeles för snygg. Karin kände sig alltid gammal och sliten när hon träffade Eva. Det var orättvist tyckte Karin. Att känna sig så gammal redan vid fyrtioett. Eva sprutade av energi och glädje, precis som Karin gjort. Innan hon blev av med jobbet för fem års sedan  och innan Stig lämnade henne för där blonda polska slampan han bedragit henne med. Varje möte med Eva var en smärtsam påminnelse om den person Karin en gång varit.
  Det var omöjligt att somna om. Klockan hade rört sig till 06:38. Karin ville verkligen inte tänka på Eva, slampan eller Stig. Hon hade nog med sig själv och att försöka hitta ett jobb. Hon visste att Eva skulle se lite irriterad ut när hon berättade att hon inte sökt mer än två jobb den senaste veckan. Hennes senaste jobb som städare hade inte fungerat alls, och redan efter två månader var hon tvungen att sluta. Ryggen och armarna räckte inte till.
  Hon saknade sitt jobb på dagis. Det jobb hon blev av med när hon alldeles för många gånger luktade sprit på morgonen när föräldrarna lämnade barnen. Spriten som hade hjälpt henne att hantera ilskan hon hade mot Stig och polskan.
 06:47. Karin funderade på att ta bort larmet och försova sig. Då skulle hon inte behöva träffa Eva på en eller två veckor. Hon skulle också slippa duscha och sminka sig. Hon kunde sova några timmar till och sen åka ner till centrum och kanske besöka Bingohallen. Där fanns det alltid vänner och polare att prata med. Igår hade hon blivit bjuden på både vin och öl, men tackat nej. Idag skulle hon tacka ja om hon fick chansen.
  Vårsolen lyste och små dammkorn dansade som miniatyrälvor i ljusstrålarna som bildades mellan persiennbladen. Damm är vackert, tänkte Karin. Tänk att få dansa och inte ha några bekymmer om jobb eller framtiden.  Långsamt som en väldigt gammal elefant sträckte Karin ut högerarmen och försiktigt drog ut sladden till klockan. 06:57 var det sista budskapet från maskinen den här morgonen.
  Karin tittade upp mot dammet en sista gång och log. Hon kunde redan nu känna den svalka och lindring som det ljumma vinet skulle skänka henne senare.

Men...




Lena hörde nyckeln sättas i låset och vridas om. Det klickande ljudet kändes i magen. Det gjorde ont. Dörren öppnades och stängdes. Stövlar sparkades av och det lät som att en jacka kastades upp på hatthyllan – eller kanske på golvet.
   ”Du kunde ha ringt tidigare”, halvskrek Stig från hallen.
   ”Vad sade du”, frågade Lena med slutna ögon. Hon hade hört vad han sa, men ville köpa sig tid och komma på ett bra svar. Hon kröp upp i hörnet på soffan och svepte en brun filt runt benen.  Hon hörde Stig gå ut i köket och ställa ifrån sig vinflaskorna på köksbordet. Han hade tagit av sig kavajen och sjönk nu ner i fåtöljen bredvid soffan. Han luktade lite gammalt svett och den blå skjortan hade stora våta fläckar under armarna.
   ”Jo”, sa Stig och gjorde en liten paus för att se Lena i ögonen och vara säker på att hon nu lyssna. ”Du kunde väl för helvete ha ringt lite tidigare”, fortsatte han långsamt. Ögonen var smala och ögonbrynen nedsjunkna.
   ”Jag glömde bort och var upptagen med städningen och…”, nästan viskade Lena.
   ”Och vadå? Jag bokade av min squash. Jag slutade tidigt. Jag handlade vin. Bara för att du inte kan göra en så enkel sak som att ringa och säga att din morsa inte kan komma.”
Skjortan var jävligt ful och svettlukten brände i hennes näsa. Hon visste att han skulle kunna vara arg hela kvällen. Ända tills de gick och lade sig. Då skulle han viska i hennes öra och föreslå lite kelande. Hon hatade verkligen att ha sex efter att de grälat och nu var hon dessutom äcklad av den svettiga illaluktande blå skjortan. Hon bet sig i kinden.
   ”Du kanske kan spela lite imorgon”, försökte hon leende och utan att invänta svar fortsatte hon. ”Vad blev det för vin? Chilenskt?”
   ”Du hör tamejfan ingenting. Du fattar inte, va?”, väste han. Han la sina händer över ansiktet och sjönk ännu längre ner i fåtöljen. Det blev tyst.
   ”Men du”, lirkade hon medan hon svalde sin avsky för den svettiga mannen i fåtöljen. ”Det blir bättre imorgon. Kan inte du hälla upp lite vin åt mig. Och dig.”
Hon sträckte ut högerhanden och lade den på hans vänstra varma knä. Han reagerade inte.
   ”Och du. Vi kanske kan ha det lite mysigt ikväll när vi går och lägger oss.” Hon ångrade direkt den idiotiska inviten. Det skulle gå åt mycket vin för att kunna slappna av och umgås i sängen med honom. Han kunde väl för helvete duscha när han kom hem.
  ”Nej vänta. Du vill säkert duscha lite efter jobbet. Jag fixar vinet istället.”
Hon reste sig och tog några extra snabba steg förbi honom. Rädd att han annars skulle fånga henne och tvinga till sig en kram eller värre.
  ”Men”, började han. Men det kom inga fler ord ur hans mun. Han såg henne försvinna ut mot köket och vinet.

B



   Han tummade med flottiga fingrar på det slitna visitkortet. Det var hans eget, men från annan tid. En tid han saknade och ofta drömde tillbaka till. Namnet Stig Andersson var skrivet med feta bokstäver med en ful font han inte kunde minnas namnet på.
   Den vältränade brunbrända kroppen han hade då var nu förvandlad till en blek och rätt klen medelålders standardkropp. Han var ändå lite stolt över att magen inte var alltför stor. Två långa rundor i veckan i motionsspåret och färre öl i helgerna var det som höll den klassiska gubb-magen borta, tänkte han.  Han var kortklippt, nästan snaggad och det fanns bara några få gråa strån. Håret var fortfarande tätt och ansiktet var nästan helt utan rynkor.
   Han tittade ner på sina jeans från Dressman och insåg att även skjortan och den blåa jackan kom från samma ställe. Hans fru Ann-Sofi hade i många år försökt få honom att handla vad hon kallade riktiga kläder – men när han fyllde 50 förra året gav hon upp.
   Han ville helst inte tänka på Ann-Sofi för mycket. De var gifta, men han misstänkte att det snart skulle vara slut. Han var rätt säker på att hon träffade någon annan och planerade för en skilsmässa. Han förbannade sig själv tyst att han inte var stark nog att ta tag i äktenskapet och Ann-Sofi. Men, han hade alltid varit rädd för att såra andra. Eller göra någon arg så att de skrek åt honom, så han valde helt enkelt att inte låtsas något om. De hade inga barn att ta hänsyn till heller. Varför de aldrig skaffade barn kunde kan inte komma ihåg, vilket han tyckte var märkligt. En sådan viktig sak borde man väl minnas, tänkte han.
  Hans tankar gick istället tillbaka till det gamla visitkortet. Hans nuvarande jobb som lånerådgivare på en storbank i City var bekvämt, men inte något han egentligen ville fortsätta med. Drömmen om att åter få jobba som fastighetsmäklare fanns kvar.
  I den stora väggspegeln kunde han se sig själv. Han försökte le, men orkade inte. Den orakade hakan störde honom. Det såg slarvigt ut och han visste att han måste raka sig innan jobbet imorgon. Kaffet hade svalnat och den lilla biskvin han unnat sig låg fortfarande orörd på brickan. Strax skulle han ta bussen hem till den tomma villan och sätta sig framför TVn.  Givetvis skulle han åka grubbla på om Ann-Sofi verkligen var på konferens med kollegorna på resebyrån eller var med någon man på något hotell någonstans.
  Livet var inte riktigt så bra som han trodde det skulle vara när man fyllt 50 – men han visste också att det egentligen bara var han själv som kunde göra något åt det. Imorgon ska jag ta tag i det, tänkte han och stoppade ner visitkortet i bröstfickan på den rutiga flanellskjortan. Han reste sig och gick ut på gatan. Vid busshållplatsen kom han på att han inte ställde brickan där man skulle lämna den. Han skämdes lite.

Hem





I hallen låg skor och kängor huller om buller på den bruna bastmattan direkt innanför dörren. Bara ett par röda klackskor stod uppställda i det vita skostället från IKEA. På hatthyllan låg en slarvigt uppslängd blå stickad tröja och svart skinnkeps. En fotbollshalsduk med texten Åtvidaberg i Allsvenskan 2012 hängde på en krok under hatthyllan. Någon hade sett till att man kunde läsa hela texten på halsduken där den hängde.
  Den gula plastmattan i hallen var sliten och repig. Hallen var en korridor förbi kök och fram till vardagsrum. Utanför köket fanns en stor brun fläck av spillt kaffe.  Köket var ett kaos. Diskbänken räckte inte till för alla smutsiga glas och tallrikar. På köksbordet stod också odiskat porslin och kladdiga kastruller. Det luktade som i ett orientaliskt kök där alla dofter blandats ihop. En sötaktig, lite unken, doft som kanske skulle doftat gott om man suttit på en restaurang. Men, i det lortiga köket luktade det inte angenämt.
  Innanför köket fanns sovrummet. På golvet låg det två blåa luftmadrasser med vita ihopskrynklade lakan i det som såg ut som fotänden. I taket hängde en rislampa av billig sort. Det var många små hål i det tunna pappret i lampan och på väggar och i taket lyste små stjärnor. I fönstret hängde persiennen snett och lämnade en decimeter i nerkant där det bleka dagsljuset kunde komma in.
I vardagsrummet stod balkongdörren öppen och släppte in ljudet från byggarbetsplatsen på andra sidan gatan. Ljudet av cementblandare och borrmaskiner blandades med radion som spelade reprisen av Melodikrysset. Titeln på en Alice Babssång skulle in på lodrätt två. Någon hade nyligen rökt i rummet. En askkopp mitt på soffbordet rykte lite och lämnade en stickande doft av starka cigaretter. På soffbordet låg också några nycklar och ett par hundralappar. Sofforna var nedsuttna och tyget nött. Stoppning tittade fram lite i sitsen på den stora soffan. Det fanns inga bokhyllor som dolde skruvhål och pluggar på väggarna. Det enda som fanns på väggarna var upptejpade vykort från olika campingplatser i Dalarna. I taket hängde samma typ av rislampa som fanns i sovrummet. Enda skillnaden var att den var hel.
  Socialtjänsteman Stig Andersson tänkte att det hade varit trevligt med några gardiner. Men, trots avsaknaden av gardiner, mattor eller ens den minsta krukväxt tänkte han att det här var en mycket trevlig och välskött lägenhet. Inte alla knarkarkvartar var så här välstädade och fina. Egentligen skulle han behöva låna toaletten, men fasade för hur den kunde se ut. Och visst fanns det smittorisker med att använda toaletten hos andra. Speciellt hos knarkare, tänkte Socialtjänstemannen.
  Han bestämde sig för att han skulle kunna hålla sig och sjönk istället ner i den mjuka soffan för att invänta de som bodde i lägenheten. Det skulle nog inte dröja länge innan de var tillbaka för att räkna ihop pengarna de stulit, eller kanske skjuta upp vad-de-nu-fått-tag-på i venerna.

måndag 4 februari 2013

Blubb blubb blubb ....


"Jag brukar gömma nyckeln i brunnen så det är svårt att hitta för eventuella tjuvar. Du ser flötet vid ytan. Ha så kul."

Catarina kände inte igen handstilen på Post-It-lappen. Det borde varit hennes mamma som skrivit lappen, men det såg inte ut som hennes stil. Det var också lite märkligt att hon säger att hon brukar gömma nyckeln i brunnen. Catarina kunde inte minnas att hon brukade göra så, men det var länge sen hon var vid deras sommarstuga. Lappen hade legat på köksbordet i stora stugan och nyckeln gick till gäststugan som låg femtio meter in i en skogsdunge. 

Catarina hade längtat efter den här helgen länge och var trött efter den långa tågresan från Stockholm. Hon ville bara kasta in väskorna i gäststugan, slita av sig kläderna och kasta sig i sjön. Sjön som egentligen var alldeles för kall nu i oktober.

"Jävla mamma", tänkte hon. "Varför gömma nyckeln här nu. Just den här gången."

Hon kunde inte se flötet i brunnen.  Vattnet speglade förrädiskt och lockande den blå himmeln. Hon bröt av en gren från en björk. Plockade bort alla löv och bröt bort de minsta grenarna.  Grenen blev lite fört kort, men när hon lutade sig över brunnen kunde hon med grenen peta undan löven för att leta efter flötet.

Alldeles för sent hörde hon de snabba och tunga stegen som rusade på henne bakifrån. Skinnhandskar höll för hennes mun och ögon och två snabba händer band ett rep runt smalbenen. Hon kunde inte skrika och hon kände ett tredje par händer som tog hennes händer och bryskt böjde dem bakom ryggen för att snabbt bli fastlåsta. Det ritschande ljudet lät som om något låste ett kraftigt buntband runt hennes handleder. 

Nu kom rädslan. Luften hon sög via näsan räckte inte till. Händerna höll fast henne alldeles för hårt.

En hand mot hennes nacke tvingade ner huvudet i brunnen och händerna som hållit för ögonen opch munnen släppte greppet. Med böjd kropp kände hon hur hon hennes fötter lyftes upp och sekunden senare trycktes hon ner i brunnen med huvudet först. 

Catarina sjönk en bit. Händer höll fast benen och i den trånga brunnen kunde hon inte röra sig. Det gick inte att hålla andan i det kalla vattnet. Hon öppnade munnen och sökte luft - men drog in vatten. Det bubblade konstigt, tänkte hon.

Hon böjde upp huvudet, skrapade i pannan i brunnsväggen och såg ljuset ovanifrån. Hennes sista tanke blev "Härifrån är inte himlen blå"


söndag 3 februari 2013

Snälla...


"Men vad i .... kan ni sluta trängas därbak", sa vagnen från ICA som var en veteran på parkeringsplatsen. "Vi kommer alla att bli sorterade och tillbakakörda till rätt affär. Bara lugn."

Han tänkte att det faktiskt var en lögn. De som hade mer än ett trasigt hjul kommer hamna på soptippen. Idag verkade det vara många som var trasiga om man skulle döma av allt gnissel och skrammel han kunde höra. Ibland längtade han efter att få sluta sina dagar på soptippen istället för att åka tillbaka till affären för att fyllas med tung mjölk, mjuka tomater, OLW-chips och vad de nu skulle handla. Han var verkligen trött och skulle behöva sova lite, men en hård knuff bakifrån såg till att han vaknade upp igen. Det var nog de där nya blå Coop-vagnarna som var hetsigast.

"Men....snälla... för sista gången. Alla är vi trötta efter en lång dag. Ta det lite lugnt."