B

   Han tummade med flottiga fingrar på det slitna visitkortet. Det var hans eget, men från annan tid. En tid han saknade och ofta drömde tillbaka till. Namnet Stig Andersson var skrivet med feta bokstäver med en ful font han inte kunde minnas namnet på.

   Den vältränade brunbrända kroppen han hade då var nu förvandlad till en blek och rätt klen medelålders standardkropp. Han var ändå lite stolt över att magen inte var alltför stor. Två långa rundor i veckan i motionsspåret och färre öl i helgerna var det som höll den klassiska gubb-magen borta, tänkte han.  Han var kortklippt, nästan snaggad och det fanns bara några få gråa strån. Håret var fortfarande tätt och ansiktet var nästan helt utan rynkor.

   Han tittade ner på sina jeans från Dressman och insåg att även skjortan och den blåa jackan kom från samma ställe. Hans fru Ann-Sofi hade i många år försökt få honom att handla vad hon kallade riktiga kläder – men när han fyllde 50 förra året gav hon upp.

   Han ville helst inte tänka på Ann-Sofi för mycket. De var gifta, men han misstänkte att det snart skulle vara slut. Han var rätt säker på att hon träffade någon annan och planerade för en skilsmässa. Han förbannade sig själv tyst att han inte var stark nog att ta tag i äktenskapet och Ann-Sofi. Men, han hade alltid varit rädd för att såra andra. Eller göra någon arg så att de skrek åt honom, så han valde helt enkelt att inte låtsas något om. De hade inga barn att ta hänsyn till heller. Varför de aldrig skaffade barn kunde kan inte komma ihåg, vilket han tyckte var märkligt. En sådan viktig sak borde man väl minnas, tänkte han.

  Hans tankar gick istället tillbaka till det gamla visitkortet. Hans nuvarande jobb som lånerådgivare på en storbank i City var bekvämt, men inte något han egentligen ville fortsätta med. Drömmen om att åter få jobba som fastighetsmäklare fanns kvar.

  I den stora väggspegeln kunde han se sig själv. Han försökte le, men orkade inte. Den orakade hakan störde honom. Det såg slarvigt ut och han visste att han måste raka sig innan jobbet imorgon. Kaffet hade svalnat och den lilla biskvin han unnat sig låg fortfarande orörd på brickan. Strax skulle han ta bussen hem till den tomma villan och sätta sig framför TVn.  Givetvis skulle han åka grubbla på om Ann-Sofi verkligen var på konferens med kollegorna på resebyrån eller var med någon man på något hotell någonstans.

  Livet var inte riktigt så bra som han trodde det skulle vara när man fyllt 50 – men han visste också att det egentligen bara var han själv som kunde göra något åt det. Imorgon ska jag ta tag i det, tänkte han och stoppade ner visitkortet i bröstfickan på den rutiga flanellskjortan. Han reste sig och gick ut på gatan. Vid busshållplatsen kom han på att han inte ställde brickan där man skulle lämna den. Han skämdes lite.